Harriet Öster
Den växande politiska populismen är ett problem, men kan också ha vissa goda sidor: populismen kan fungera som en ventil för stora grupper som känner sig utanför i samhället. Populismen kan få dem tillbaka in i det demokratiska systemet i stället för att de skulle ta till våld.
Det påpekar professor Toril Aalberg från Institutet för sociologi och statsvetenskap vid Norges teknisk-naturvetenskapliga universitet (NTNU) i Trondheim. Hon forskar i mediesociologi och startade för ett par år sedan ett europeiskt forskningsnätverk som studerar populistisk politisk kommunikation.
”Huvudproblemet är hatpratet. Det ger upphov till konflikter och skapar minoriteter som känner sig utanför och stigmatiserade, exempelvis invandrare. Undersökningar tyder på att det konfliktdrivande hatpratet inte påverkar vanligt folk särskilt mycket. Mest påverkas de redan utsatta minoriteterna som blir ännu sämre integrerade i samhället”, säger Aalberg.
Trång svensk åsiktskorridor
I alla de nordiska länderna finns ett invandrarfientligt populistiskt parti, men länderna förhåller sig på olika sätt till respektive parti. I Norge ‒ precis som i Finland ‒ har partiet tagits med i regeringen.
”När Fremskrittspartiet kom med i regeringen 2013 framhöll de att de inte är ett populistiskt parti. De låg också lågt med att Anders Behring Breivik tidigare hade varit partimedlem”, säger Aalberg.
Enligt henne har Fremskrittspartiet i regeringen blivit mindre populistiskt än det var tidigare. Partiledaren Siv Jensen är finansminister, vilket är en så tung post att hon inte kan ha endast ett populistiskt budskap. Däremot har bland annat invandrings- och integreringsministern behållit den gamla stilen.
”Partiet som helhet har tagit ansvar och måste samarbeta inom regeringen. Opinionsundersökningar visar att de gått tillbaka, men jag är överraskad att de inte backat mer än de gjort”, säger Aalberg.
”I Sverige har man gått in för att exkludera Sverigedemokraterna. I det ligger en fara. Det passar precis in i den populistiska retoriken ’eliten styr och vi är utanför’. Det kan slå tillbaka, vilket det i Sverige till en viss grad redan gjort.”
”Också svenska medier har länge exkluderat Sverigedemokraterna. Åsiktskorridoren för vad man får säga är väldigt trång, medierna tar inte hänsyn till det politiskt inkorrekta.”
Extremisten ska höras, men minimalt
”Det är viktigt att medierna behandlar populisterna som alla andra partier, att de ställer samma frågor som till andra och ger plats för åsikter. Av journalisterna krävs goda förberedelser inför en intervju”, konstaterar Aalberg.
”I Norge har det förts en diskussion om ifall medierna ska ge också extremister talan. Konkret handlade det om ifall också den norska bloggare som inspirerade Breivik ska få uppmärksamhet. Kontentan av diskussionen var att han ska få uppmärksamhet, men alldeles minimalt.”
”Det är en mycket svår balansgång. Om det avslöjas att man aktivt försöker utesluta vissa åsikter slår allt tillbaka som ett bevis på att ’eliten är korrupt’. Det ställer väldiga krav på journalisterna, som måste vara pålästa, ha alla fakta på hand och kunna göra en god uppföljning. Problemet är att resurserna för en sådan journalistik i dag inte finns.”
Toril Aalberg ville från början själv bli journalist. Statsvetenskap började hon studera för att få tilläggspoäng till journalistutbildningen. Småningom tog statsvetenskapen över och hon kom i stället att inrikta sig på relationen mellan medier och politik.
”Av dem som i dag studerar journalistik i Norge blir de allra flesta så småningom kommunikationsmedarbetare. Det är där tillväxten finns”, konstaterar hon.
